Jag skulle vilja ställa frågan till teamet runt ponnyakuten. Allt jag sett hittills tyder på att det inte finns någon som helst vilja att visa hur en häst egentlign fungerar, och varför den reagerar som den gör. Och för de allra flesta finns det ingen anlednng att fråga, för de har ingen aning om att det FINNS en annan värld.

När jag ifrågasatt ponnyakutens budskap så har jag fått motrepliken att “allt syns inte på Tv, de får säkert lära sej mer än det vi ser” men fan tro´t. Jag ser ju att barnen leder ponnyerna med ett fast grepp under käken, och går vid bogen. Jag ser att hästarna går en och en i småhagar. Och jag ser att de använder felaktig utrustning vid longering, att de inte har en aning om vad de förmedlar till hästen med sitt kroppsspråk, att instruktörerna använder tvågnsmetoder som inspänning istället för tid och tålamod.
Inte en chans att ens programledare eller instruktörer har grundläggande kunskap i psykologi, ledarskap och hästhantering, och därmed får inte barnen och tittarna reda på att det finns en annan värld och ett annat förhållningssätt till hästar än Mats Mellbergs. De får inte veta att man inte behöver bli släpad av sin ponny, eller påsprungen, eller avkastad.
Det var därför jag slutade med vanlig ridning, jag orkade inte med tvångsmetoderna och synen på hästen antingen som en robot som det var fel på om den inte löd, eller et något illasinnat, oberäkeligt (och korkat) gossedjur.
Och det är ett av skälen till att jag inte vill att WRAS ansluter sej till ridsportförbundet. Jag vill inte representera ett förbund som presenterar en antikverad hästsyn.

Och någon form av beslut måste tas. Jag har suttit nu och försökt samla information bla. på WRAS-portalen. Jag hittade det jag sökte, dvs några protokoll, men en annan sak jag upptäckte var att det på distriktens sidor i princip inte finns några evenemang, nyheter eller uppdateringar överhuvudtaget.  Väst sida om utbildningar är inte uppdaterad sen 2011, Öst har haft en utbildning i år, “din guide till licensen” . Mitt uppdaterar flitigt, och fokuserar på tävlingar men har inga utbildningar, och Nords sida har ett inlägg om höstmöte, men är annars ganska tom.
Vi har inte haft någon central domarutbildning på tre år och inga tävlingsledar-eller sekretariatsutbildningar sedan i fjol. Min tolkning av detta är att förbundet håller på och självdör.

Jag var med och startade distrikt Öst. Vi gick ut hårt med distriktsföreningsmöten och utbildningar varannan månad dit klubbarnas tävlings-och utbildningsansvariga kallades, och varannan månad kallades en eller flera ur distriksstyrelserna. Vissa klubbar kom flitigt, vissa aldrig, men det var redan då svårt att få en bra arbetsform med kontinuitet.
Parallellt jobbade flera distrikt med att överhuvudtaget få ihop styrelser.

När jag tittar nu på sammansättningen av styrelsefunktionärer ser jag samma tendens som då. Flera sitter såväl i sina distriktsstyrelser som i förbundsstyrelsen. I distrikt Syd är fyra styrelserepresentanter från samma klubb.
Slutsatsen är att vi är för få för att bära funktionärer till både distrikt, klubbar och förbundsstyrelse. De flesta i distriktsstyrelsen sitter i sin klubb också, och periodvis har personer suttit på alla tre nivåerna samtidigt! Det här innebär en orimlig arbetsbelastning på styrelseledamöterna, och en situation där det inte går att göra bra ifrån sej på alla nivåer. Följden blir stagnation.

Vi har nu alltså en arbetsgrupp som skall jobba mot SvRF, där två sitter i förbundsstyrelsen. Parallelt med detta skall det vanliga styrelsearbetet skötas, med tävlingstermin, utbildningsplanering, ny regelbok (den borde varit ute på remiss för längesen om den skall börja gälla vid nyår) osv osv. Plus arbetet i den vanliga klubben, och kanske distriktet, och kanske de egna hästarna. Och så det där med jobb och familj… Information och transparens kanske inte kommer i första rummet när man skall prioritera då.

Om jag nu börjar från början igen så satt jag alltså med i förbundsstyrelsen första gången det begav sej. Vi träffade en måttligt intresserad kostymklädd grupp från SvRF (Jan Fristedt var med nån gång) och den gången kom vi inte längre än till klausulerna med hjälm, rida treåringar och leda i träns på tävlingsplats. Vi hann alltså inte till detta med att tävla på andra arrangörers evenemang, (men då fanns ju bara rasföreningarna i Sverige).
När detta gick i stöpet började vi titta på andra lösningar, och kom upp med förslaget om licenser (vi hade ju 10 kr per start i licensavgift redan tidigare, men inga licensnummer vilket gjorde resultatregistreringen krånglig). Licenserna skulle finansiera en deltidsanställd kanslist, som skulle avlasta den ideellt arbetande styrelsen med bla resultathanteringen.
Läs den meningen igen. Licenserna skulle finansiera en kanslist.
Vad som hände med detta beslut vet jag inte, eftersom jag inte suttit i förbundsstyrelsen sen -99, men licenspengarna har kommit och gått, mycket gick till byggandet av en portal i början av 2000-talet. Och förbundets ekonomi är en helt annan nu, i början på 90-talet fanns det inte en krona i kassan.
Så varför inte prova den vägen igen?
Lägg ned distrikten (vår klubb har motionerat om det flera gånger men inte fått motionerna förbi distriksstyrelsen, ännu en svaghet i WRAS´uppbyggnad) anställ en kanslist, utse ev en kontaktperson i varje distrikt som sammanställer tävlingsterminen på C-nivå. Återinför förbundsmötena (ja, jag minns att det var en stor utgiftspost för klubbarna, men det var det värt).

Alternativet, att ansluta oss till Svenska Ridsportförbundet, kanske kan fungera.  Få av de som deltar i facebookdebatten är vanliga motionsryttare, de allra flesta tävlar (och dessutom inte för WRAS-klubbar) . Men i klubbarna är det bara 10 % av medlemmarna som har tävlingslicens. 90% av oss berörs alltså inte av hjälmtvång på tävling, eller om man får tävla på andra organisationerns arrangemang. Jag kan bara gå till vår klubb, där är det tom färre än 10%.
Men vad skulle då vår klubb ha för praktiska fördelar av att vara med i SvRF? I princip inga. Vi har redan en ridskola med westernridning, och vi arrangerar inga större tävlingar som vi behöver utbilda funktionärer till.
En stor tävlingsklubb, då? Mja, där kanske flera av tävlingsryttarna vill rida quartertävlingar också, så då kanske de lämnar klubben. Man kanske får tillgång till fler utbildningar, om tävlingsutskottet i SvRf och distriktets grenledare håller igång arbetet, men det finns ingen garanti.
Den ekonomiska situationen blir ungefär densamma, något högre medlemsavgifter till förbund och distrikt, men däremot möjlighet att söka kommunala bidrag, OM man har ungdomsverksamhet, vilket de flesta westernklubbar inte har i någon större utsträckning.

Men argumentet med att ridskolorna kan starta westernutbildning då? Ja, där kan jag som privatperson och tränare absolut tjäna på en anslutning. Och om ridskolorna tar sin westerninriktning på allvar, anställer duktiga tränare och köper in bra utrustning och duktiga quarterhästar så har vi plötsligt en marknad för uppfödare/utbildare av hästar och westernsadlar som är 100 gånger så stor som nu, i runda slängar. Och en enorm potential för en växande tävlingsverksamhet, som genererar nya ryttare, fler medlemmar i klubbarna, bättre elit osv osv.
Om de däremot inte tar westernrinriktningen på allvar utan bara ser ett sätt att få in nya elever så har vi snart en förflackning av sporten med ridskolehästar med westernsadel som rids precis “som vanligt”, och ingen har blivit gladare av det.
Fast inte heller ledsnare, de som håller på seriöst med westernridning kommer ju att finnas kvar.

Så under förutsättning att SvRF tar bort den idiotiska och konkurrenshämmande klausulen om att man inte får tävla på utomstående arrangörers arrangemang, så att samarbetet med WS kan fortsätta och i övrigt låter oss som utlovat själva utforma vår regelbok bertäffande grimmor, antal strater osv, så visst. Låt oss ansluta WRAS till ridsportförbundet.
Funkar det inte gör vi väl som vi westernryttare alltid gjort, vi går ur och startar nya klubbar

Eller också lägger vi ned distrikten och anställer en kanslist…

Slutrapport om hästuppfödning, Bollerup

Vare sej jag har en kortkurs över en dag eller startar en ny ridskoletermin brukar jag inleda med lite western-introduktion, där jag tar upp likheter och skillnader mellan westernridning och (främst) dressyr. Oftast kommer exemplet med nosgrimmorna upp som åskådliggörande av hur man kan dölja ett symtom på ett problem istället för att ta bort problemet, och där har jag alltid framhållit vår (WRAS) regelbok som ett föredöme , där det tydligt står under förbjuden utrustning (§ 175 B4 och 5) att man inte får använda löpande martingal, graman-eller tiedemanntygel, nosgrimma eller fast martingal.
Detta är för mej enkelt och begripligt. En nosgrimma döljer att hästen gapar, dvs visar symtom på  obehag vid t.ex ett felaktigt tillpassat bett, dålig munstatus, en för hård hand eller bristfällig ridning. Alla former av in-och nedspänningstyglar döljer att hästen spjärnar emot, höjer eller slår med huvudet, alltså visar symtom på  obehag vid otillräcklig utbildning,  rygg-eller bensmärtor och/eller bristfällig ridning. Alltså undviker man alla sådana döljande “hjälpmedel” , bl.a för att inte riskera att forcera utbildningen och därmed skada hästen.

Parallellt med rollkür-debatten har jag sedan ett par år noterat en oroande ökning i användandet av framför allt löpande martingal, t.o.m. tillsammans med korrection bit och andra former av bett med hävstång, t.o.m på framridning, trots att det står även i AQHAS regelbok att detta inte är tillåtet. Och nu i år även nosgrimmor, gärna i form av tunna polyesterrep, som håller hästens mun stängd. Jag har börjat notera fler och fler försäljningsannonser där hästen rids med “mouth-shutter”, sedan såg jag dom hos flera försäljare på High Chaparall.Bara frm atil för ett par år sedan var de ovanliga, nu närmast legio.

Allt detta är i mina ögon exempel på snabbfix och genvägar. Antingen beror det på tidsbrist, hästägaren vill bara betala för si och så många månader, tränaren vill inte förlora kunden utan hoppar över grundutbildning och styrkeuppbyggnad och hänger på en “hjälptygel”, eller också beror det på okunskap, ryttaren/tränaren ser problemet (hästen sätter upp huvudet, går emot handen, gapar, springer) men vet inte hur man utbildar hästen på ett ändamålsenligt sätt, och döljer därför problemet genom att binda ihop hästens mun och spänna ner huvudet på den, så att den inte kan visa att den inte orkar och inte är förberedd för uppgiften.

Jag efterlyser en öppen debatt i westernkretsar, hur tänker ni tränare som använder munstängare och in/nedspänning? Hur motiverar ni användningen av sådana “hjälpmedel” för era elever? Jag har fått kommentaren när jag som tävlingsledare sa till ett ekipage att martingal inte var tillåtet på framridningen att “ni är så fega här i sverige, vi får inte använda hjälpmedel som gör att vi klarar oss i konkurrensen” och jag har fått höra av ryttare att “min häst springer iväg med mej, så min tränare sa åt mej att dra ihop den och banka på och som hjälp använda german martingale” eller att “jag använder graman för att min häst blir så spänd när jag skall samla den”…
En vanlig kommentar är att “ja, men en duktig tränare kan rida med “hjälptyglar” utan att förstöra hästen eller forcera utbildningen” men om tränaren är så duktig borde väl denne kunna rida och bygga upp hästen till en ändamålsenlig form även utan dessa tyglar?

Är problemet möjligen detsamma här som inom många andra områden i vårt samhälle numer, vi har för bråttom? Kan man inte vänta med bilen vid ett rödljus utan att gnissla tänder kan man troligen inte låta hästen jobba två veckor extra framåt/nedåt utan hopdragande händer..

Avresa fredag den 7 okt från Stockholm Arlanda kl.08.55, ankomst till Budapest kl.11.15.
Transfer från flygplatsen till hotellet.
Inkvartering: 3 nätter El Bronco, del i dubbelrum inkl. helpension.
Ridning:
2 tim. den 7 okt.
4 tim. den 8 okt.
4 tim. den 9 okt.
Halva tiden uteritt halva tiden med mej på banan.

Hemresa: den 10 okt.
Transfer från El Bronco kl.09.00.
Avgång från Budapest kl. 11.45, ankomst till Arlanda kl.13.55

Pris per person blir det ytterst facila 5 480 kr!

För er som inte varit med: Vi rider indelade i två grupper med max fyra elever i varje, mycket välskolade quarterhästar på ridbanan, ni får träna byten, spin och sidepass (efter er egen nivå förståss) .Det finns två utebanor och ridhus.
Snälla och trygga halvblod, araber och korsningar på uteritterna. Terrängen är helt fantastisk, mil efter mil med mjuka sandvägar där man kan galopperna tills man tröttnar
Fin förläggning med badrum till alla rum, god mat och trevligt barhäng på kvällarna!

Boka direkt hos Ide Travel!

Lösdrift, alla gånger, är mitt svar.
På mina ledarskaps-och hästhanteringskurser kommer vi alltid tillbaka till frågan hur man skall minimera stress hos hästen. Att vi människor jobbar med vårt förhållningssätt till hästen, vårt kroppsspråk och vårt ledarskap i all ära, men en pga sin miljö stressad häst är alltid svårare för oss att hantera än en som får leva hästliv, hur rutinerade hästmänniskor vi än är.
Och den mest “hästlika” miljön är ju att flocken är tillsammans dygnet runt, med fri (begränsad) tillgång på lågvärdigt stråfoder på en så stor areal så de kan få möjlighet att röra sej tillräckligt mycket, träna flykt och kunna välja sitt eget behov av utrymme i flocken.
Sen tillkommer våra (eller djurskyddsmyndigheternas) värderingar och önskemål, på ligghall, torra ytor och vatten i hoar, vilket knappast skadar hästen men inte heller hör till deras grundbehov.

Men de mänskliga behoven av bevämlighet stämmer sällan med de lösdriftsanläggningar som finns. Ofta har man inget bra plats att sköta om hästen före och efter ridning, att förvara utrustning och ombyteskläder eller tvätta av sej och gå rentav gå på toaletten om man är många timmar i stallet. Man kanske vill kunna träna året runt, och det finns sällan ridhus på lösdriftsanläggningar.
Vi har haft tur och hittat en lösdrift som har allt detta och just nu har vi fått ett par platser lediga. Så om du både vill kunna rida och träna din häst året runt på ett bekvämt sätt och hålla den på ett så naturligt sätt, hör av dej!

Du rider två pass om dagen varav en lektion i en grupp om max 4 elever. Hästarna är mycket välutbildade quarterhästar på nationell tävlingsnivå.  De kan allt från galoppombyten till spin och reagerar på små fina signaler.
Vi går igenom och finslipar inverkan genom sits och tyngdpunkt, övergångar och tempoväxlingar, samling och balans samt hur du självständigt arbetar din häst i en ändamålsenlig form och förbereder den på sin uppgift. Ni ges också en inblick i de olika tävlingsgrenarna och hur de bedöms.
Vi har tillgång till både stor utebana med sjösand, och ridhus med reiningunderlag.

Dagens andra ridpass är en uteritt i nationalparken. En mycket speciell terräng med öppet böljande sandlandskap, klädda med gles skog och genomkorsat av fantastiska mjuka ridstigar som erbjuder flerkilometerlånga galopper. Hästarna är mycket säkra, pigga men inte heta och med mycket hög ridbarhet.

Förläggning är två-eller trebäddsrum  med dusch, toalett, kök, internetuppkoppling o plasma-tv. Enklare boendealternativ i sovsalar finns liksom möjlighet att leva indianliv i en riktig Tipi. På ranchen finns bar och restaurang, där den ungerska husmanskosten är given.  Där finns också pool vilket behövdes när jag var där i somras.

Datumen är 31 maj – 7 juni samt 18 – 25 juli. I priset ingår resa, transfer, ridning samt kost och logi på rancehn och en hotellnatt i Budapest. Anmäl dej direkt till och läs mer om anläggningen hos  Idetravel.