Slutrapport om hästuppfödning, Bollerup

Vare sej jag har en kortkurs över en dag eller startar en ny ridskoletermin brukar jag inleda med lite western-introduktion, där jag tar upp likheter och skillnader mellan westernridning och (främst) dressyr. Oftast kommer exemplet med nosgrimmorna upp som åskådliggörande av hur man kan dölja ett symtom på ett problem istället för att ta bort problemet, och där har jag alltid framhållit vår (WRAS) regelbok som ett föredöme , där det tydligt står under förbjuden utrustning (§ 175 B4 och 5) att man inte får använda löpande martingal, graman-eller tiedemanntygel, nosgrimma eller fast martingal.
Detta är för mej enkelt och begripligt. En nosgrimma döljer att hästen gapar, dvs visar symtom på  obehag vid t.ex ett felaktigt tillpassat bett, dålig munstatus, en för hård hand eller bristfällig ridning. Alla former av in-och nedspänningstyglar döljer att hästen spjärnar emot, höjer eller slår med huvudet, alltså visar symtom på  obehag vid otillräcklig utbildning,  rygg-eller bensmärtor och/eller bristfällig ridning. Alltså undviker man alla sådana döljande “hjälpmedel” , bl.a för att inte riskera att forcera utbildningen och därmed skada hästen.

Parallellt med rollkür-debatten har jag sedan ett par år noterat en oroande ökning i användandet av framför allt löpande martingal, t.o.m. tillsammans med korrection bit och andra former av bett med hävstång, t.o.m på framridning, trots att det står även i AQHAS regelbok att detta inte är tillåtet. Och nu i år även nosgrimmor, gärna i form av tunna polyesterrep, som håller hästens mun stängd. Jag har börjat notera fler och fler försäljningsannonser där hästen rids med “mouth-shutter”, sedan såg jag dom hos flera försäljare på High Chaparall.Bara frm atil för ett par år sedan var de ovanliga, nu närmast legio.

Allt detta är i mina ögon exempel på snabbfix och genvägar. Antingen beror det på tidsbrist, hästägaren vill bara betala för si och så många månader, tränaren vill inte förlora kunden utan hoppar över grundutbildning och styrkeuppbyggnad och hänger på en “hjälptygel”, eller också beror det på okunskap, ryttaren/tränaren ser problemet (hästen sätter upp huvudet, går emot handen, gapar, springer) men vet inte hur man utbildar hästen på ett ändamålsenligt sätt, och döljer därför problemet genom att binda ihop hästens mun och spänna ner huvudet på den, så att den inte kan visa att den inte orkar och inte är förberedd för uppgiften.

Jag efterlyser en öppen debatt i westernkretsar, hur tänker ni tränare som använder munstängare och in/nedspänning? Hur motiverar ni användningen av sådana “hjälpmedel” för era elever? Jag har fått kommentaren när jag som tävlingsledare sa till ett ekipage att martingal inte var tillåtet på framridningen att “ni är så fega här i sverige, vi får inte använda hjälpmedel som gör att vi klarar oss i konkurrensen” och jag har fått höra av ryttare att “min häst springer iväg med mej, så min tränare sa åt mej att dra ihop den och banka på och som hjälp använda german martingale” eller att “jag använder graman för att min häst blir så spänd när jag skall samla den”…
En vanlig kommentar är att “ja, men en duktig tränare kan rida med “hjälptyglar” utan att förstöra hästen eller forcera utbildningen” men om tränaren är så duktig borde väl denne kunna rida och bygga upp hästen till en ändamålsenlig form även utan dessa tyglar?

Är problemet möjligen detsamma här som inom många andra områden i vårt samhälle numer, vi har för bråttom? Kan man inte vänta med bilen vid ett rödljus utan att gnissla tänder kan man troligen inte låta hästen jobba två veckor extra framåt/nedåt utan hopdragande händer..

Men det jag tänkte berätta är att vår nya häst har kommit hem, ännu en ranchhäst av modellen jag gillar med ordentlig höjd, välbenad och för rasen stora hovar, bra ansatt hals och långa liggande bogblad. Inte en liten “racer” alltså, utan en större allroundquarter med bra gångarter. Vi tog ju lastbilen till Chappen och hämtade hästen hos Tommy Arvidsson igår på vägen hem, Quinto är gotlandsuppfödd från början och stod hos Tommy i träning, så grunderna för roping är lagda.

Jag fick börja med att sätta på en tappsko fram vilket inte var några problem, det är en godmodig och cool häst som verkar tänka efter när det händer något nytt, tex provade vi de nya benskydden runtom, vilket var lite mysko i två steg, han gick s-a-k-t-a framåt och lyfte bakbenen jättehögt, men sedan var det lugnt.
För att ta sej till sadelkammaren går man under  körbron till hörännet, ingen reaktion, och även träbron på väg till hagen lämnade honom oberörd. Det är ju annars en bra idé, att passera diverse mysko lydnadshinder varje dag, man kanske skulle lägga ut en presenning och lite bommar på väg till hagen också

Under veckan kör vi också över Mighty till nya stallet, det är lite bökigt att ha dom på två håll och det underlättar för både ridning och hantering att kunna ta in dom och ge dom lite mat före passet , i Nacka har jag ju bara bete och ingen stallplats. Egen ridbana och roundpen är ju också bra. Så tanken är att rapportera om arbetet med hästarna framöver, för Quinto som är ung handlar det om grundform lösgörande och styrka, och för Mightys del med sin goda bas skall vi koncentrera oss på ranchutbildningen ett tag, även om han är välskolad vill jag ha “allmänbildningen” i form av ranchmoment, lasso-och koarbete .

Vi red uppdelade i två grupper, min “gamla” elever fick börja och vänja hästarna vid vapen och mål, medan grupp två var väpnare, och sedan tog de nya eleverna utifrån över. Och allt flöt superbra! Ingen hade tränat tornerspel förut, varken hästar eller ryttare. Några hade inte ens sett ett riddarspel, än mindre hanterat vapnen, eller ridit på en hand. De flesta hade inte ridit hästen de satt på alls förut.
Och ändå red alla som om de inte gjort annat! Vi hann med både spjut och svärd på låga ringar, och tom två olika svärdskombinationer! Och alla fixade spjut i galopp!

Och varför fungerar nu detta så bra? Jag är övertygad om att hästarna “läser” oss, de känner av upprymdhet och glad förväntan, och de fokuserar när ryttaren gör det. Trots att hästarna aldrig sett en rännarbana uppsatt på ridbanan förut började alla kråma sej glatt, lyfta svansen och se påtagligt spänstiga ut innan vi ens börjat värma upp. Och med halva gruppen till fots som lever sej med i situationen, kommer med glada och uppmuntrande tillrop och stöttar vid behov så blir stämningen mycket lättare än vid en “vanlig” ridlektion.
Det är också något i grunden enkelt vi skall göra. Och det är mätbart. Hästen skall gå rakt från a till ö, ryttaren skall träffa målet. Hästen får springa rakt fram utan “fix”, ryttaren fokuserar på målet, hästen sköter jobbet med att ligga rätt och gå rakt och lagom fort.
Jag ser  samma fokusering och glädje när vi spelar fotboll, eller leker kull, eller såklart jagar kor i någon form, men detta är ännu lättare för hästen eftersom ryttaren när hästen börjar förstå inte behöver styra eller byta riktning. Och det är lättare för ryttaren eftersom man är “ensam på plan”, det är inga andra hästar där man behöver oroa sej för, eller planera med.

Nej, mer tornérspel åt folket! Man blir automatiskt modig när man håller i ett svärd! Och åt hästarna, alla överlydiga tävlingshästar och uttråkade ridskolehästar skulle få en kick av att hitta en rännarbana i manégen då och då!

Men enligt allt jag lärt mej och lär ut så har tänker inte hästar i flera led. Hästar kan lära sej genom upprepning, visst, särskilt om det vankas positiv förstärkning. Ett exempel är den påhittiga ponnyn som av en händelse tar sej loss ur grimman/ut ur hagen/boxen och därmed kommer åt mat. När det hänt några gånger blir hästen snabbare och snabbare i utbrytningarna. Detta är ett klassiskt exempel på positiv förstärkning. Om hästen vid lastning slänger sej och kommer lös är detta  ett exempel på negativ förstärkning, det obehagliga med att stå i lådan försvinner.  Om hästen gör så flera gånger i rad, slänger sej och kommer loss, förstärkts den negativa förstärkningen av upprepning.
Att obehag bryter ett oönskat beteende är också känt, elstaket är ett bra exempel. Hästen som går emot elstaketet för att nå mat slutar snabbt med det, obehaget kommer exakt när det oönskade beteendet utförs och blir därmed ett effektivt stopp på beteendet.

Men alla ovanstående exempel är händelser i första led. Jag har flera gånger varit med om att en häst som råkat ut för en transportolycka, tom vält och legat länge innan man fått ut den, snabbt och lugnt går in i en ny transport. Hästen kopplar inte ihop kullerbyttan med själva lastningen.  Och hästar som varit ofta hos veterinären går inte ovilligare in i transporten än de som åker till tävling eller bete. En häst tänker inte i flera led, dvs den kan inte säga till sej själv “nu skall jag nog till veterinären igen, där var det läskigt”. Den kan ju minnas att själva åkturen var obehaglig, om man ofta kör för fort eller trailern skramlar mycket t.ex, men inte tänka “trailer-veterinär-otäckt” (vi kan ju utnyttja detta faktum exempelvis genom att alltid ha lite kraftfoder i boxen när hästen kommer in för att arbeta, den kan då så småningom koppla ihop “komma in” med “mat” men inte “komma in-mat-arbete, bäst jag flyr”).

I detta fall tror jag att anledningen till att hästen som förut gått att lasta plötsligt blivit ovillig helt enkelt läser mattes kroppsspråk. Matte tyckte veterinären var läskig, spänner sej,  iakktar hästen noggrannare, och hästen märker genast att det är “fara på färde”.Hästar är mycket bättre än vi tror på att läsa vårt kroppsspråk!

Jag skall snart träffa matte och hästen, återkommer med resultatet!

“Min häst biter på träet i boxen/hagen, hur får jag den att sluta?” Mitt svar är se till att den har annat att äta på, en bra djup halmbädd i boxen är utmärkt, ute får du ge den tex aspsly som dessutom är nyttigt. Ett vanligt svar är tyvärr att kleta in träet med någoot som smakar illa. Då har man dolt problemet (hästen är stressad) men inte löst det.

“Min hästs hagkamrater biter i min hästs täcke. Hur får jag dom att sluta? “Vanliga svar är “skilj dom åt” eller “sätt på hästarna munkorg”. Förutom det uppenbara svaret “ta av täcket” kan man inte istället fråga sej varför de biter på täcket? Troligen har de inget annat att göra än att bita på varann, och då är det något fel i hästarnas närmiljö. Hagen är för liten eller innehåller ingen möjlighet till förströelse. Se till att hästarna kan röra sej tillräckligt, att de alltid har något att äta och plocka med, så slutar de säkert äta täcken.

“Min häst sparkar i väggen när den skall ha mat och surar mot grannhästen”. Istället för att skrika åt hästen eller sätta upp hela väggar, prova att byta box. Kolla vilka hästar som helst umgås i hagen och ställ dem nära varann. Mata de ranghögsta hästarna först. Och se till att boxarna är stora nog för hästen att behålla sin “intima zon” även i stallet. Lägg inte mathögarna mot varann på varsin sida om väggen, så hästen måste stå med sitt huvud en decimeter från grannen, och sätt krubborna långt ifrån varann. Många hästar vill freda sitt utrymme även inne, och de inser inte att en vägg är detsamma som avstånd.

“Min häst gapar när den har bett i munnen”. Då är ofta lösningen att binda ihop hästens mun med en nosgrimma. Återigen, problemet syns inte, men det är inte löst. Hästen har fortfarande obehag av bettet men kan inte visa det. Prova istället ett annat bett, men börja med att kolla hästens tänder och munhåla.

Detta är enkla beteendeproblem, alltid uppkomna pga vår hantering av djuren och dess närmiljö och lätta att lösa om vi bara funderar på varför de uppstår.

Att lösa problemen på hästens villkor och efter hästens naturliga behov ingår i det jag kallar horsemanship.

Vet du ifall det finns ngn vetenskaplig undersökning som påvisar huruvida en häst har behov av att ha täcken eller ej? Och om behov finns, när uppstår dessa. Jag och H, min medryttarehäst´s matte är lite trötta på all diskussion om behov av täcken eller inte.
Vi har noterat att alla hästar i stoflocken där vi står har täcken och det gör (tror vi) att hästarna inte rör på sig lika mycket eftersom de blir svettiga under regntäckena. Om vi då släpper ut ”vår” häst utan täcke kommer hon att springa sig varm själv om inte resten av flocken hänger med?

Mitt svar lyder:

Det är egentligen mycket enkelt. En häst är en häst är en häst. Svaret finns där om vi frågar oss “Hur har hästar fungerat genom årtusendena? ”

Argument från täckeförespråkarna : “Min häst fryser så den skakar”.
Nej, hästen skakar för att inte frysa. Om en häst behövde täcke skulle den vara född med det. Den behöver inte heller springa för att hålla värmen, den burrar upp pälsen i stället och söker skydd bland sina kamrater. En bra hästvinterpäls har K-värde 0, dvs snö som faller på hästen smälter inte utan blir liggande . (Mina quartertston gick ute sina första 4 år, snön låg kvar på ryggen på dom, så det gäller inte bara nordiska raser.)

Argument från täckeförespråkarna . “Min häst har så tunn päls”.
Låt den gå utan täcke så sätter den mer päls, dessutom kan hästen resa alla hårstrån individuellt för att samla luft i pälsen, den möjligheten tas bort om den har täcke, hästen blir alltså kallare med täcke och måste använda mer energi för att hålla värmen. Ge den fri tillgång på mat så håller den värmen.
Om man helklipper hästen kan den behöva täcke ett par veckor tills den nya pälsen är 1/2 cm sådär.

Argument från täckeförespråkarna: “Om vi tar bort hästens möjlighet att söka skydd /röra sej måste vi sätta på den täcke”.
Nej, hästar söker inte skydd mot regn/blåst/kyla. De går bara in i skugga/vegetation när det är för mycket insekter. Stäppdjur samlas långt ute på prärien när det är skitväder/dålig sikt för att inte bli uppätna av rovdjuren som samlas i skogen.

Och jo, det finns forskning på området även om jag inte kan ange någon källa just nu. Tex att det går åt mer energi för en häst att kyla av sej när lufttemperaturen överstiger +5 (eller nåt sånt) om den har täcke, än vad det går åt för att hålla kroppstemperaturen uppe utan täcke.

Och beträffande att springa för att hålla värmen: Ston springer sällan. Valacker leker ibland men nästan aldrig ston. Tamhästar brukar springa när de är hungriga/vill in (för att vi lärt dom gå in).

Om vi lägger täcken på vår häst och stänger in den i ett varmt stall är det för att fylla våra behov. Vi nakna primater gillar värme och brasor, den pälsklädda stäpplevande gräsätaren skulle inte välja det frivilligt. och där har vi ju den enklaste lösningen. Låt en hästgrupp från det den föds välja om den vill vara inne eller ute (med fri tillgång på mat på båda ställena) så märker ni ju snabbt vad dom föredrar.

Men för nya westernryttare eller nyfikna “engelskryttare” som ofta frågar om skillnaderna kan jag försöka reda ut de signifikanta olikheterna.
Om jag som novis ser någon rida western så slås jag av två saker: hornet på sadeln och att ena handen är fri.
Skall jag tävla westernridning på något högre än nybörjarnivå, eller om jag vill kunna hantera ett lasso eller annat redskap med ena handen så måste jag kunna manövrera min häst med tyglarna i en hand. Jag använder med flit inte uttrycket “styra med en hand” eftersom man då kan tro att man styr i första hand med händerna.
Att sadeln har ett horn beror ju på att man behöver kunna fästa ena änden av lassot i något när man skall hantera boskap, så långt är ju de flesta med. Men därifrån kommer också behovet av att ha ena handen fri och därmed kunna manövrera hästen med något annat än tyglarna. Rider du som turist på en uteritt i USA får du förmodligen lära dej att styra genom att lägga tygeln hårt mot hästens hals och “tippa” huvudet på hästen, men den tekniken fungerar inte om man skall tävla någon av westerndressyrgrenarna. Här läggs ju lika stor vikt vid hästens form och samling som i vanlig dressyr, och då skall hästen vara ställd och böjd inåt (oftast i färdriktningen) . Lägger man över tygeln verkar bettet i den yttre mungipan och hästen ställs utåt och tappar sin ställning.

Alltså flyttar man sin inverkan på hästen från händerna till bålen, sätet och benen. Man rider till största delen med vikthjälper och skänklar, handen är den “sista” hjälpen. Sitsen är i princip densamma som i dressyr, dvs lodrät med axel-höft-häl i en linje och med vikten på sittbenen. Ryggverkan, alltså nedrullat bäcken , används i halvhalter och stop , men inom westernridning inte alltid med understödjande skänkel. En skillnad är att man också lägger vikten framåt när man ökar hastigheten.
Handen används speciellt i inlärningen och är inte bara förhållande och böjande (indirekt) utan också ledande eller lyftande (direkt). Man lär hästen neckreining, dvs gå undan för tygeltryck på halsen, men direkt/ledande innerhand tillsammans med lätt tryck av tygeln på utsidan tillsammans med formande innerskänkel och sidfrörande/vändande innerskänkel. Först när hästen förstått att lätt tygeltryck på halsens utsida betyder at den med bibehållen form och ställning skall svänga/flytta sej för trycket börjar hästen bli färdig att ridas på en hand. Om man börjar med enhandsridning innan hästen förstått vikt och sitshjälper eller innan ryttaren lärt sej svänga med ben och vikt får man en häst som ställer utåt, sänker innerbogen och tappar balans och form.

En annan mycket viktig olikhet är att inom westernringen läggs stor vikt vid eftergift, och här menar man både hästens och ryttarens. Hästern skall ge efter/flytta sej för ett mycket litet tryck, och ryttaren skall omedelbart belöna med samma sak. Man strävar alltså efter att inverka på hästen med så små signaler som möjligt och alltid belöna med negativ förstärkning, alltså eftergift.

Detta borde iof sej vara detsamma inom “vanlig” ridning, men under mina 20 år som dressyr-och hoppryttare hörde jag bara detta nämnas någon enstaka gång, och då på ganska hög nivå inom dressyren. I övrigt pratade man om stöd på bettet och mothållande hjälper, mycket sällan om eftergift. Även numer när jag ger lektioner säger nästan samtliga elever som kommer från den klassiska ridningen att de aldrig förstått vitsen med eftergift, och de förundras också över våra känsliga och lättrida hästar.

Så en av de största olikheterna är att i westernrining lär sej ryttaren att förlita sej på sin förmåga att manövrera hästen med vikt, sits och skänkel. Hästern skall gå utan tryck av bettet i munnen

Om man inser att vi skaffar oss en häst för att uppfylla våra behov, så är det lättare (tror jag) att åtminstone delvis se att hästen mår bättre om den får vara häst så mycket som möjligt.

Hon lugnade sej, och efter en stund gick det bättre, och när vi avslutat och gick till stallet frågade jag sjuåringen om hon lärt sej nåt.
“Ja” sa hon “man måste ge hästen en chans”.

Tänk om 90% av alla vuxna ryttare kunde förstå en så enkel sak.