Sluta drömma, bli cowboy.
En vanlig rubrik, men fundera på syftningen i det andra ordet. Det kanske är hästen som har problem med oss?
Tänk att tillbringa hela sitt liv i en tråkig enahanda miljö fylld av innevånare som skriker åt en på ett obegripligt språk, och när man inte förstår skriker de högre eller slår en istället för att förklara. Innevånare som aldrig lämnar en i fred utan dyker upp utan förvarning och stör en när man sover/äter/jobbar, de har inget ärende eller anledning att komma inklivande utan skriker bara något obegripligt för att sedan försvinna igen. Som ställer en inför svårbegripliga meningslösa och oftast enahanda uppgifter där det inte finns något facit och hur man än anstränger sej blir det aldrig rätt.
De isolerar en från ens artfränder så man får aldrig möjlighet att umgås och kommunicera med någon på ens eget språk, och de inskränker ens rörelsefrihet till ett minimum, ett minmalt rum där man knappt kan ligga raklång, kanske en rastgård på 10 kvadratmeter, och om man någon gång få gå utanför rastgården sker det i sällskap med minst en innevånare som håller en kopplad.
Oj, jag beskriver visst ett fängelse. Eller ett vanligt stall…
You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.
Both comments and pings are currently closed.Comments are closed.