Sluta drömma, bli cowboy.
Hästen är ett flockdjur. Det vet alla, men det betyder inte att det räcker med att kunna titta på en shettis på andra sidan staketet. Det betyder att en häst måste ha nära och frekvent sällskap av sina artfränder för att utveckla och behålla sina sociala färdigheter och sitt språk. Helst i en större grupp, gärna av samma kön (i naturen blandas inte ston och hingstar annat än när hingstfölen är små). Gruppen skall inte heller ändra sammansättning i tid och otid (i naturen försvinner det sällan ngn vuxen medlem ur gruppen, och nya föds in i den, de kommer inte plötsligt in genom en grind).
En häst som isoleras från sina artfränder får inte träna sitt språk. Den kan inte heller relatera till andra hästar och få en plats i flocken, något som är livsviktigt för en häst (och för oss, det är inte kul att bli översprungen av 500 kg bara för att vi inte orkar fostra den lika snabbt och tydligt som en annan häst skulle kunna). Det betyder att den människa som hanterar hästen skall ta över hästens fostran. En liten, långsam, svag och socialt hämmad primat skall fostra en stor, snabb, stark och reflexstyrd gräsätare.
Det är inte världens bästa idé. Hästar fostrar varann snabbt och tydligt och ur vår synvinkel “skoningslöst”. En hästflock är beroende av att alla enskilda invidier lyder flockledaren blixtsnabbt och utan att tveka. Om någon reagerar fel ur gruppens synvinkel korrigeras den snabbt och exakt. Och så hårt som det behövs. Inte hårdare.
Vi människor ser dels inte faran i att låta hästen dela ledarskapet, dels kan vi använda oss av konsensus i en situation där tillvägagångssättet behöver diskuteras, dels sätts vi numer inte dagligen i situationer där vi måste springa (eller slåss) för att överleva (även om vi har kvar alla reaktionsmönster vi skulle behöva i en sådan situation). Men en hästflock kan inte sätta igång och diskutera åt vilket håll man skall springa när lejonen kommer. Flocken är helt beroennde av en erfaren ledare med initiativförmåga för att överleva.
Och på samma sätt är den enskilda hästen alltid beroende av att veta vilken position den har just nu, även om flocken för tillfället bara består av en människa och en häst. Att vara tvungen att ta beslut är för de allra flesta hästar onaturligt (det finns ju bara en ledare per flock) och mycket påfrestande. Så kan vi inte erbjuda vår häst en dygnetruntrelation där vi tar alla beslut, så måste vi låta den ingå i en hästflock, där den kan träna sitt språk, leka kamplekar, träna flykt och ha en social funktion.
Flockdjurets behov är att veta vilken position den har i flocken. En häst vill ha en ledare, en människa vill ha en kompis. Där har vi en konflikt, men låt i alla fall hästen ha ett naturligt liv med sina artfränder så stor del av livet som möjligt.
You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.
Both comments and pings are currently closed.Comments are closed.