Sluta drömma, bli cowboy.
“Vanlig” ridning kontra western?
Jag hoppas att det en dag inte blir ett motsatsförhållande i de två orden. Som gammal dressyrryttare har jag användning av de övergripande begreppen som samling, form och balans även om teknikerna för att utbilda och bygga upp hästen inom westernridning kontra dressyr inte är identiska. Jag vill ju ha en lättriden lydig häst som är stark och atletisk nog att kunna genomföra de manövrer jag ber den om oavsett vilken disciplin jag rider.
Men för nya westernryttare eller nyfikna “engelskryttare” som ofta frågar om skillnaderna kan jag försöka reda ut de signifikanta olikheterna.
Om jag som novis ser någon rida western så slås jag av två saker: hornet på sadeln och att ena handen är fri.
Skall jag tävla westernridning på något högre än nybörjarnivå, eller om jag vill kunna hantera ett lasso eller annat redskap med ena handen så måste jag kunna manövrera min häst med tyglarna i en hand. Jag använder med flit inte uttrycket “styra med en hand” eftersom man då kan tro att man styr i första hand med händerna.
Att sadeln har ett horn beror ju på att man behöver kunna fästa ena änden av lassot i något när man skall hantera boskap, så långt är ju de flesta med. Men därifrån kommer också behovet av att ha ena handen fri och därmed kunna manövrera hästen med något annat än tyglarna. Rider du som turist på en uteritt i USA får du förmodligen lära dej att styra genom att lägga tygeln hårt mot hästens hals och “tippa” huvudet på hästen, men den tekniken fungerar inte om man skall tävla någon av westerndressyrgrenarna. Här läggs ju lika stor vikt vid hästens form och samling som i vanlig dressyr, och då skall hästen vara ställd och böjd inåt (oftast i färdriktningen) . Lägger man över tygeln verkar bettet i den yttre mungipan och hästen ställs utåt och tappar sin ställning.
Alltså flyttar man sin inverkan på hästen från händerna till bålen, sätet och benen. Man rider till största delen med vikthjälper och skänklar, handen är den “sista” hjälpen. Sitsen är i princip densamma som i dressyr, dvs lodrät med axel-höft-häl i en linje och med vikten på sittbenen. Ryggverkan, alltså nedrullat bäcken , används i halvhalter och stop , men inom westernridning inte alltid med understödjande skänkel. En skillnad är att man också lägger vikten framåt när man ökar hastigheten.
Handen används speciellt i inlärningen och är inte bara förhållande och böjande (indirekt) utan också ledande eller lyftande (direkt). Man lär hästen neckreining, dvs gå undan för tygeltryck på halsen, men direkt/ledande innerhand tillsammans med lätt tryck av tygeln på utsidan tillsammans med formande innerskänkel och sidfrörande/vändande innerskänkel. Först när hästen förstått att lätt tygeltryck på halsens utsida betyder at den med bibehållen form och ställning skall svänga/flytta sej för trycket börjar hästen bli färdig att ridas på en hand. Om man börjar med enhandsridning innan hästen förstått vikt och sitshjälper eller innan ryttaren lärt sej svänga med ben och vikt får man en häst som ställer utåt, sänker innerbogen och tappar balans och form.
En annan mycket viktig olikhet är att inom westernringen läggs stor vikt vid eftergift, och här menar man både hästens och ryttarens. Hästern skall ge efter/flytta sej för ett mycket litet tryck, och ryttaren skall omedelbart belöna med samma sak. Man strävar alltså efter att inverka på hästen med så små signaler som möjligt och alltid belöna med negativ förstärkning, alltså eftergift.
Detta borde iof sej vara detsamma inom “vanlig” ridning, men under mina 20 år som dressyr-och hoppryttare hörde jag bara detta nämnas någon enstaka gång, och då på ganska hög nivå inom dressyren. I övrigt pratade man om stöd på bettet och mothållande hjälper, mycket sällan om eftergift. Även numer när jag ger lektioner säger nästan samtliga elever som kommer från den klassiska ridningen att de aldrig förstått vitsen med eftergift, och de förundras också över våra känsliga och lättrida hästar.
Så en av de största olikheterna är att i westernridning lär sej ryttaren att förlita sej på sin förmåga att manövrera hästen med vikt, sits och skänkel. Hästen skall gå utan tryck av bettet i munnen, men med den erfoderliga balansen och samlingen som behövs för arbetet den skall utföra.
Som instruktör tycker jag det är viktigt att redan från början av ryttarens utildning försöka förklara varför hästen skall ha en viss samling och balans och hur man med eftergift utför detta. Om ryttaren redan tidigt får en bild av vad som skall hända och hur hästen skall arbeta så ökar förståelsen för de manövrer man utför och varför man t.ex skall sitta på ett visst sätt.
You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed.
Both comments and pings are currently closed.Comments are closed.